Igår tittade jag på den näst sita beckfilmen i nya serien "det tysta skriket". Den handlade om två 15-åriga tjejer som tar självmord genom att lägga sig på ett tågspår och mosas till köttfärs. Både tragiskt och ganska skabbigt. Hur som helst så hade dessa tjejer det inte så lätt, vilket var anledningen till självmordet såklart. Den ena vart utnyttjad av gymnastikläraren och den andra tjejens pojkvän la upp nakenbilder på henne i skolan o.s.v. Hur som helst så undrar jag hur dom här tjejerna tänkte och kände när dom tog beslutet att lägga sig ned på rälsen och låta sig krossas. Hur tänkte jag när jag var 15? Skulle jag kunna gjort något liknande? När jag tittat klart på filmen slog det mig att jag inte alls kommer ihåg hur jag tänkte när jag var 15 år? Tänkte jag likadant som jag gör nu eller har mina  hjärna utvecklats och blivit mer mogen? Antagligen är svaret ja efter som det faktiskt gått en fjärdedel av mitt liv sen jag var 15 år! Fatta, jag är bara 4*5 år gammal. Det låter ju inte så gammalt, så därför borde jag väl komma ihåg hur jag tänkte för fem år sen, men det gör jag inte! Tänk när jag är 30 år, kommer jag då inte komma ihåg hur det är att vara 20? Jag blir rädd för mig själv, är socionom verkligen ett  jobb för mig? Tänk när jag ska träffa nerknarkande ungdomar i 13-årsåldern, jag kommer ju inte kunna sätta mig in i deras situation överhuvudtaget, för jag kommer ju inte ihåg hur jag själv tänkte. Hur ska jag då kunna förstå hur de tänker? 

Men om jag verkligen tänker tillbaks ordentligt så kanske jag kan minnas vissa saker, i alla fall om en liknande situation dyker upp nu som jag varit med om förut. Då kan jag säkert tänka, "när jag var yngre så skulle jag gjort såhär, men nu har jag lärt mig att man ska tänka såhär ist". Jag hoppas iaf det. Om Jocke läser det här tycker han säkert att jag låter som nån som tror att hon är 40 och har levt halva sitt liv och nu ser tillbaka och pratar om ungdomen, men det är faktiskt en stor skillnad på att vara 15 och att vara 20 år. Mina tre år på gymnasiet har verkligen förändrat mig massor och jag känner att jag mår så mycket bättre och är tryggare i mig själv nu.

Jaja vi får väl se hur det går för mig som socionom, om det verkligen är nått för mig. Just nu känns det som att jag kommer bli en bitter sockärring som bara sitter på kontoret och drar in socialbidrag utan nån som helst förståelse för människor.  När jag läste situation sthlm idag stod det faktiskt mest skit om socialvården vilket gjorde mig ledsen. Socialvården ska hjälpa, INTE själpa! Så det kanske är mitt mål, att ändra på socialsekreterarnas rykte. Jag ska INTE bli en surig soctant, jag ska bli en glad och hjälpsam socionom istället!

Syns antagligen inte förrän nästa år! 
Gott nytt år!