På tunnelbanan hem idag fubderade jag på en sak: Vad är jag intresserad av egentligen? Skulle jag svara snabbt skulle jag nog säga typ: "öhmm,,ja kanske att träffa kompisar och vara med pojkvännen". Men det är ju inget riktigt svar, det är ju sånt man bara säger för att alla andra säger det, i alla fall alla som inte har en "riktig" hobby som typ att spela fotboll, dansa, måla, sjunga o.s.v. Och dom som varken har vänner eller pojkvän/flickvän svarar antagligen att dom tycker om att läsa o kolla på film. Men det gör inte jag så det kan jag inte svara. Så vad ska jag svara då? Vad är jag intressera<d av egentligen? Vad vill jag ägna mitt liv åt? Visst att jag tycker om att vara med min pojkvän och mina kompisar stämmer ju men kan man kalla det för ett intresse? Det kanske man kan men det är ju inte något man kan försörja sig på direkt eller pyssla med hela livet som heltidssysselsättning. Men kanske på fritiden?

Hur som helst så känner jag att jag måste ta reda på vad jag vill jobba med i resten av mitt liv, vad tycker jag är kul? Vad ska jag lägga ned typ 3-4 år av mitt liv på att utbilda mig till? Jag tycker varken om barn, djur, bilar, båtar, mode, snobbiga kontorsnissar, fabriksjobb, design, böcker, IT, pengar,resor,språk eller sprutor. Inte heller skulle jag vilja vara hemmafru (om den möjligheten nu, vilket inte är troligt, skulle dyka upp). Vad är jag intresserad av då? Förut tyckte jag om teater och det gör jag fortfarande men det har gått så länge sen så jag skulle nog inte ens kunna improvisera längre känns det som. Jag har ju inte ens fantasi till att skriva nånting vettigt på den här sidan längre, om jag nånsin har haft det. Nej, det känns verkligen som att jag har tappat så mycket sen jag slutade trean. Jag jobbar liksom på ett café mitt i city med en lön som är mindre än en dagisvikarie utan förskolelärarutbildning har. Kanske skulle det vara lite coolt att jobba på ett café utomlands, typ i italien i nån liten by eller i paris mitt utanför eifelltornet, men att slita som cafébiträde på sergelgatan, nej tack där kan man inte stanna för evigt! Kanske är jag kräsen? För ett år sedan var min absoluta dröm att jobba som skådespelerska (vilken den iof fortfarande är) men det realistiska alternativet var att jobba i en butik eller på ett caf´e resten av livet. Den åsikten är numera helt bortblåst och j ag har faktiskt sökt till högskolan i vår.

Psykolog eller socionom. Ja, det har jag sökt. Men  är det nått jag verkligen vill slita i 3-4 år för att sedan jobba med tills jag går i pension (om jag blir så gammal dvs)? Jag vet inte. Jag har alltid hatat psykologer och inte förstått mig på dera jobb men efter att ha läst Psykologi A på gymnasiet har min inställning förändrats, iaf för själva ämnet psykologi. Det är nog det jag tycker är det mest intressanta, iaf just nu. Man kan ju hoppas att jag tycker det om 4 år också, om jag nu skulle komma in på detta programmet vilket jag inte tror efter som man måste ha 20.0 och värsta arbetsintyget. Men men man kan ju alltid hoppas på en reservplats... Socionom då? Var kom det ifrån? Att hjälpa kriminella eller emos på plattan? Är det nått för mig? Jag vet ärligt talat inte? Jag vet inte varför jag sökt till det programmet men jag antar att jag blivit påverkad av folk omkring mig plus att det är väl så nära psykolog som man kan komma om man vill ha ett 9-17 jobb vilket jag vill, jag hatar att jobba kvällar och helger!

Hur som helst så kanske jag inte kommer in på någon av mina utbildningar och det kanske vore skönt, då skulle jag slippa ställas inför antagligen det viktigaste valet i mitt liv, att välja jobb för resten av livet. Visst kanske jag kan omutbilda mig, men hur kul är det att börja plugga igen efter typ 30? Nej, just det! 

Så nu är det bara att vänta och se, så länge kan jag ju fortsätta fundera på vad jag vill göra i livet!