Jag är arg för att jag glömt att anmäla att jag vill ha veganmat till en av de första skoldagarna. Jag är arg för att det är en litteraturlista på 50 böcker som jag måste köpa och läsa. Jag är arg för att jag är ensam vegan kvar. Jag är arg för att Cornelia, Sofi, Sandra, Andreas och till och med mamma! börjat äta kött igen. Jag är arg för att Elin inte är vegan lägre och för att Ronja börjat äta fisk och Klara ost med löpe i. Jag är arg för att studielånet och bidraget är för lite pengar för att klara sig på. Jag är arg på att mitt nagellack är utkletat. Jag är arg för att jag är hungrig hela tiden fast jag äter.
 
Men mest av allt är jag arg för att livet är så orättvist. Varför ska någon behöva genomgå detta som min syster och hennes man gör just nu? Vad är meningen med det? Om gud/gudarna (om denne/dessa nu finns) ska föreställa genomgoda och allsmäktiga så verkar dessa/denne ha tagit semester för tillfället. Det finns inget annat att skriva än att jag är så ledsen för deras skull och önskar att jag kunde göra något.

Jag tänker på dig storasyster!