Ni som brukar läsa min blogg vet ju att jag är vegan. Men det är inte något jag tar upp och diskuterar jätteofta, speciellt inte på min blogg. Jag hittade nyss en gammal monolog från 2:an på gymnasiet som jag både skrivit och framfört i skolan och då slog det mig att jag i princip inte skrivit någonting om djurrätt här på hottis.blogg. Så därför tänkte jag att det var dags att iaf lägga upp monologen här även om de flesta kanske redan har hört den, bara som en liten påminnelse till er alla som alltid har ätit kött och till er som en gång i tiden var vegetarianer men börjat äta kött igen av någon anledning som jag inte förstår, varsågoda:

Jag lider, jag har alltid lidit och jag kommer alltid att lida. Jag heter Blenda. Jag är en ko. Jag har alltid varit en ko och jag kommer alltid att vara en ko. Ja, ända tills jag blir biffstek med lök förstås. För det ögonblicket kommer snart, det är ju därför jag står här. Står och väntar på att den stora vita slaktbilen ska komma och hämta mig precis som den har hämtat min mamma, pappa, mormor, farmor, morfar, farfar, kusinerna, min vän Maja och Rosa. Nu är turen kommen till mig. Varför skulle jag slippa? Nej, snart kommer jag precis som de, bli instängd i en skåpbil tillsammans med massa andra kossor som jag inte känner. Sedan kommer jag att transporteras till slakteriet där de gör köttfärs av mig. Men jag vill inte! Jag vill inte att det ska hända! Jag vill inte bli som de! Jag vill inte födas, leva och dö... utan att någon gång ha fått gått ut och sett vad som finns utanför det här huset. Jag har hört hur härligt det är där ute, att bara få rulla sig i gräset, galoppera... Min farmor gjorde det en gång, hon kom dit bort, bort till grinden, innan de hann i fatt henne. Hon blev också köttfärs. Jag känner på mig att det kommer en slakteribil idag, jag vet inte varför men det bara känns så. Vad var det? Är det slaktbilen? Nähä, bara bonden. Den där fula karln skulle jag gärna sätta hornen i om jag fick tillfälle, ja, om jag inte behövde ha den här kedjan runt halsen. Men vänta, vad gör han? Nej, han leder ut några av de andra kossorna bara…ingen slakteribil? Vad är det som händer? Vänta nu, det där är inte bonden. Ser ut som en ung tjej, hm… Den här okända människan släpper ut djur efter djur och nu kommer hon till min box, låser upp kedjan runt min hals, leder ut mig genom dörren, ut genom dörren! Jag är utanför ladugården! Jag är utanför mitt fängelse! Nu ser jag, jag ser ängen som min farmor berättat om! Så vacker! Och luften, den är underbar! Det verkar som att hon, den där främlingen, tillåter mig att gå på ängen, jag får röra vid gräset! Idissla vartenda treklöver. Är det sant? Jag springer här helt fritt på ängen som i en dröm! Jag tror jag drömmer! Vem är det som skriker? Brunetta! Brunetta, vem är det som skriker? Det är bonden, han skriker till tjejen att sådana som henne borde man spärra in i fängelset. Jag tycker att alla bönder borde spärras in i fängelset! Snälla, nej snälla! Instängd igen... Men jag har sprungit på ängen, luktat på gräset...kännt på luften...fri, varit fri...Nu är jag tillbaks i fångenskapen. Mina dagar är räknade, jag lever för att dö. Jag lider, jag har alltid lidit och jag kommer alltid att lida. Jag är en ko, jag har alltid varit en ko och jag kommer alltid att vara en ko. Jag kommer alltid att vara en lidande ko tills jag blir biffstek med lök. Slaktbilen… Nu är det inte långt kvar…nu är det min tur…