Igår var jag och såg bröllopsfotografen med Cornelia, käkade först i kungshallen och sen traskade vi in på bion. Filmen var underbar, nästan lika underbar som smala sussie (en av annas favoritfilmer) kanske kan det bero på att den handlar om värmland, allt som handlar om värmland är väl underbart? Tänk att jag ska faktiskt åka till värmland för första gången i mitt liv i sommar, till bengtfors, nice!

Men förutom att filmen var hur härlig som helst så fick den mig att ännu en gång tänka på vem jag är. För det första tyckte jag att huvudpersonen Robin var lite som jag och tjejen han blir kär i Astrid var lite som jocke. Den här gången syftar jag inte på att jag är mer manlig och jocke mer kvinlig i vårt förhållande utan det kunde lika gärna varit tvärt om. Det jag menade är att Astrid kommer från en rik familj där man inte pratar om pengar eller politik och Robin kom från en vanlig arbetarklassfamilj där man kollar på postkodsmiljonären och ringar in sina program i tv-tidningen med överstrykningspenna. Haha jag kanske överdriver lite, iaf med att jockes familj skulle vara såå överklassig men Robins familj liknade min ganska mycket :P

Meen, det var inte det jag skulle komma till heller (känns som att jag slår kullerbyttor på varenda mening nu så som jag gör när jag har mycket att skriva och inte orkar strukturera upp alltihop) utan det jag menade var nog att jag även var lik Robin på ett annat sätt. Han är en rätt feg kille som vänder kappan efter vinden som väljer den enkla vägen före den svåra. I början av filmen ser han ut som nån slags svartrockare med en värmlandstatuering på ryggen men när han flyttar till sthlm och kommer in i överklasslivet klipper han av sig håret, skaffar lacosteskor och laserbehandlar bort tatueringen. Det känns lite som jag, kanske inte så radikalt men ändå lite. Jag är ju vegan men jag ser inte ut som en vegan. Jag är vänsterpartist men jag bor i en bostadsrätt (gör iof Lars Ohly oxå men ändå). Jag är feminist men jag vågar aldrig säga emot en mansgris om jag är bland folk jag känner att jag har lågstatus. Dessutom klär jag mig olika beroende på vem jag ska träffa. Men måste det vara så att veganer går runt med palistinasjal och dreads? Måste en feminist skrika högt och inte raka sig under armarna? Måste en vänsterpartist bo i kollektiv? Nej så måste det inte vara men det känns ofta som att jag hamnar någonstans där mitt emellan. Jag är för "fint klädd" för att passa in i ett gäng med "de alternativa" och jag är för "konstig" för att höra hemma med "de normala". Som tur är så gör det ingenting eftersom jag redan har mina vänner, min familj ( i alla fall vissa av dom) och jag har världens bästa pojkvänn som accepterar mig som jag är och tycker att det är helt okej att vara någonstans där mitt emellan!

Puss och kran bli vegan!