Ibland känner man sig ensam fast man är med någon 24 timmar om dygnet. Nu tror ni (eller ja du, eventuellt någon där) att det inte är bra mellan mig och min älskade Jocke, för det är det. Han frågade tillexempel precis nyss hur jag alltid kan vara så söt oavsett vilket humör jag är på, att jag alltid är glad och mysig och ler minst 2 procent med munnen. Så oss är det inget fel på....ändå känner jag mig ensam. Kanske beror det på att jag varit isolerad från internet p.g.a att vi haft ett virus på datorn. Kanske beror det på att jag varit bortrest nästan hela sommaren och missat det mesta i sthlm. Eller så är jag helt enkelt bara så att jag är för tråkig för att folk ska vilja umgås med mig?

Jag vet inte, jag vet bara att jag ofta känner såhär på sommaren. Kanske nån slags sommardeprission eller nån slags ångest inför vad som ska hända i höst? Kanske har jag själv inte anträngt mig tillräckligt för att folk ska anstränga sig för mig? Jag vet inte men jag vet i alla fall att hur det än ligger till så har jag alltid min bästa vän i livet som ingen kan byta ut. Min själsfrände och förhoppningsvis min livskamrat livet ut. Världens bästa sambo som absolut kan ersätta en miljon andra vänner.

Joakim Odö heter han och jag älskar honom av hela mitt hjärta!