Sitter på golvet och lyssnar på musik. Väntar på min man som snart kommer hem. Känner mig som en blandning av en estetisk, filosoferande, konstnärssjäl och en hemmafru. Jag slits mellan drömmen om att bli något stort, någon speciell, någon som inte skulle glömmas bort efter sin död och drömmen om att bara vara vanlig, att ha ett vanligt liv...kanske är det därför som det är så svårt att välja? Kanske är det därför som jag sitter fast, därför som allt bara står stilla...? Är det därför som det är så svårt?