Sitter i soffan och är helt slut. Jag är helt slut både psykiskt och fysiskt. Har haft en tuff dag på jobbet och är allmänt nere. Jag jobbade i princip ensam i nio timmar med kunder i butiken nästan hela tiden, det är ingen fara men det tar på krafterna. Vad som tar på mitt psykes krafter är det mesta just nu känns det som. Tackade precis nej till att börja plugga till tandsköterska, vet inte om jag gjorde rätt eller fel men känner att jag varken orkar eller vill. Det är enklast att bara jobba, om jag får. Jag är stressad för julklappar som jag aldrig kommer hinna fixa med eftersom jag jobbar hela tiden och skidkläder som det är för sent att köpa. Det känns som jag bor i en trång svinstia och jag vill bara sanera hela lägenheten. Jag tänker att jag kanske tackade nej till skolan förgäves eftersom jag ändå kanske inte kommer få ett lån så att jag kan flytta härifrån. Ovanpå allt detta så känns det som att jag inte passar in någonstans. Jag är alltid "som alla andra" samtidigt som jag är aldrig "som alla andra". Jag känner mig ensam och konstig och just nu väldigt impopulär. Kanske är det deppvädret som gör det eller så måste jag skaffa en ny umgängeskrets om det inte är för sent och jag inte är för udda...men hur lätt kan den vara att hitta ett gäng esteter, gärna veganer, som aldrig vill ha barn, hus och aldrig kommer rösta på moderaterna men som samtidigt älskar schlager, nagellack och pratar förortssvenska? Glöm och dröm anna...du kommer alltid att vara outsidern som är sådär mittemellan, lagom men ändå inte lagom, som aldrig kommer hitta sin själsfrände...