Nu vet jag varför jag är så konstig. Det är för att jag inte gick på dagis som alla andra. Hade möte med min grupp idag och där kom frågan upp (eller JAG tog indirekt upp ämnet) angående hurvida man blir socialt kompetent eller inte när man går på dagis och får umgås med andra barn. Jag läste i en bok att man innan reformpedagogiken inte ägnade någon tid alls åt drama med barn eftersom barnen ändå kunde dö när som helst. Jag tyckte det lät så deprimerande och menade att de kanske till och med skulle överleva bättre om de fick ha drama och leka mer med varandra men så verkade man inte tänka förrän typ i början av 1900-talet eller när reformpedagogiken nu uppkom. Hur som helst så kom vi in på en diskussion huruvida barn som får umgås med andra respektive vara mest själva, beter sig i vuxenlivet. Någon nämnde att det utförts ett experiment på spädbarn på ett barnhem där alla utom de som låg närmast dörren dog trots att de både fick mat och värme. De som låg närmast dörren hörde nämligen bättre den städerska som på nätterna gick in och sjöng för barnen och mådde därför psykiskt bättre eftersom de inte upplevde sig lika ensamma. Socialt umgänge verkar alltså spela stor roll för vårt psyke. Men det vet väl kanske alla redan...

Hur som helst så gick inte jag på dagis. Däremot så gick jag på lekis och ett kort tag hos min syster som var dagmamma. Men jag vet inte om det räknas för jag känner mig ganska socialt handikappat ibland och trivs oftast själv. Eller gör jag det? Jag är ju en sooial varelse som alla andra och skulle förmodligen dö jag med, precis som spädbarnen, om jag var helt ensam. Som tur är så är jag inte helt ensam men jag är inte lika social som de flesta andra. Jag vet inte om detta dagis-samband finns men ibland känns det så. Jag brukar också känna att jag har lättare att prata med äldre personer än de som är jämgamla, framförallt bättre än yngre eftersom jag inte har några yngre syskon och i princip aldrig har umgåtts med yngre personer, alltså inte mycket iaf. Jag har som barn oftast varit med mamma, pappa och farmor och förmodligen är det därför som jag oftast sätter mig brevid folks farmödrar och farbröder på olika släktmiddagar och liknande. Detta låter ju väldigt skumt men sån är jag!

Var bara det jag ville säga samt att jag inte är en så speciellt spontan person vilket kanske också har att göra med detta...